Uppfödning av Irländsk Röd Setter

 

 

 

Highland Flower Superstar
"Rico"
  f 1997-01-01      † 2011-01-04
HD: UA
 
Foto»
Stamtavla»
Brev till Rico»
 
Rico och jag fick 14 härliga år tillsammans. Han var min hjälte och min kärlek...saknar honom varje dag!! Rico var min förste helt egna hund. Jag skaffade Rico när jag flyttade hemifrån och det var Rico och jag mot världen. Han har varit min stöttepelare i så många år och alla som mötte honom älskade honom direkt. Man säger alltid att alla hundar är speciella, men Rico var en på miljonen. Jag kommer aldrig att glömma denna hund, den envisaste bland settrar som alltid skulle diskutera med mig kring vilka regler som skulle gälla i hushållet. Rico godtog ingenting utan att först försöka övertala mig att motsatsen skulle gälla. Tillslut blev han dock en lydig trevlig hund men vägen dit var mycket lång. Vi fick gå alla lydnadskurser två gånger och han gav mig så mycket tårar men självklart också skratt. Han älskade att visa upp sig, han var dock aldrig någon utställningsstjärna men det brydde han aldrig sig om..han tyckte själv att han var störst, bäst och vackrast (det tyckte jag med). Det har aldrig funnits och jag tror att det aldrig kommer att finnas en hund som kan få mig så arg som Rico, men det var aldrig långvarigt då jag inte hade någon som helst motståndskraft mot hans charm.
 
Rico var under sitt liv en liten otursfågel så att han fick leva i 14 år är en gåva. Han var en katt med nio liv. Han har slitit ut klor, fått tumörer, blivit allvarligt anfallen av hund två gånger, hjärtmuskelinflamationer, slitit av sin hälsena( första dagen på rehabiliteringen efter tumöroperationen). Listan kan göras oändligt lång, denna hund var så intensiv att det blev skador hur försiktig man än var. Hans uppfödare säger alltid på skoj till mig, ”ja, du bad om den vildaste hunden i kullen, och det fick du också”
 
 De sista åren med Rico var det finaste. Han blev en så kelig hund, coolare än någon annan. Alla andra i flocken dyrkade honom och han och jag kom varandra oerhört nära. Han blev mattokig OCH galen i grönsaker på äldre dagar. Han kunde sitta och skälla med sin hesa röst i all evighet efter vi ätit middag för att han ansåg att han förtjänade lite goda rester (och det fick han förstås). Till saken hör att han aldrig tiggde mat innan, det var bara de siste 3-4 åren.
 
Rico var med ut i skogen till sista dagen, vi hade bestämt oss för att den dagen han inte orkade leka och följa med oss längre så skulle han få somna in. Han var så full av liv till sista stund och det är jag så oerhört tacksam över. Men någon gång tar det slut..till och med för envise Rico.
 
Tack Rico för allt, du finns i mitt hjärta så länge jag lever min fine kung av Hisingen!