Uppfödning av Irländsk Röd Setter

 

 

 

Bonita

 

Stamtavla»
Foto»

Dubliner Irrisistible "Bonita" lämnade oss den 21 Augusti 2007, i akut leukemi.


Det började med att jag torsdagen den 9 Augusti tog Bonita till veterinären då jag tyckte att hon verkade lite hängig och blek. Hon var dock skendräktig så jag var inte jätteorolig då hon brukar bli hängig då. Jag ville att de skulle göra en koll på henne helt enkelt. Hon var ändå såpass pigg att hon dagarna innan hade varit med ute i skogen i 3 timmar, men det var något som ändå inte stämde. Vi gjorde en hälsokontroll, med de vanliga proverna, Borrelia, Erlichios mm. Bonita fick självklart följa med hem och jag var inte särskilt oroad över provsvaren som skulle komma. På fredagen får jag dock mitt livs chock! Veterinären ringer och säger att Bonita har jättedåliga blodvärden och att hon måste läggas in omgående. Jag åker ner till Hallands Djursjukhus, där mer prover tas. Nu fasar jag att hon verkligen är dålig, att hon har någon immunbrist sjukdom.....vi vet ju att det kan dyka upp hos rasen! Men veterinären konstaterar att det har hon inte. Jag lämnar kvar henne över helgen då hon måste få behandling, med dropp, cortison mm. De sätter också in behandling för Borrelia och Erlichios även om provsvaren inte kommit ännu. Det är inte ofta man hoppas att ens hund har någon av de hemska fästingsjukdomarna men det gjorde jag nu....då jag insåg att alternativet var mycket allvarligare.

På måndagen säger veterinären att de hittat cancerceller i blodet. Mitt hjärta stannade! Okej, vad gör vi? Hur behandlar vi henne, säg vad jag som hundägare skall göra, så gör jag det! Jag var helt desperat, men det enda svar jag fick var att det inte fanns något att göra, min älskade flicka hade fått akut leukemi, och skulle vara död inom ett par veckor! Som ni förstår så var hela vår värld upp och ner. Jag tog hem henne igen, för att få vara med henne den sista tiden, men samtidigt hade jag svårt att acceptera det som veterinärerna på Hallands Djursjukhus sa till mig. Detta TROTS att två veterinärer sett samma sak. Jag märkte dock att Bonita blev mycket sämre från dag till dag, men jag hoppades ändå på en fästingsjukdom. Men tyvärr var provsvaren negativa. Jag tog henne då till Blå Stjärnan i Göteborg, där de gjorde benmärgsprov för att säkert kunna konstatera om det var cancer. Jag var med henne hela tiden, och jag la inte in henne, utan detta gjordes under dagen. Dagen efter, fredagen, fick jag beskedet att det var fullt med cancerceller i benmärgen.

Nu fick jag acceptera detta. Min älskade hund skulle tas ifrån oss, bara 6 år gammal. Veterinären sa att hon inte hade ont, men att hon bara skulle bli tröttare och tröttare. Jag var tvungen att inse att det var ju precis det som hände. Det gick inte att jämföra den hund jag nu hade hemma med den jag gjorde en hälsokontroll på. En vecka efter hälsokontroll orkade hon inte följa med till skogen längre, utan gick bara ut en snabb runda, och var helt slut efteråt. Jag fick vaka över henne på nätterna, då hon var så orolig, och flåsig. Vi bestämde oss för att ringa på måndagen och beställa tid för avlivning! Det är det värsta beslut man som hundägare måste ta, och man fasar för det oundvikliga. På tisdagen skulle det ske.....allt hopp var slut. På tisdag morgon hade min hund gett upp! Hon orkade inte gå alls, hon vägrade att äta, hon andades jättetungt och det var svårt att ens få ögonkontakt med henne. Hon la sig under äppleträdet i trädgården och där låg hon tills vi var tvungna att göra den sista resan. När jag såg henne så dålig så kändes det verkligen som att jag hjälpte min hund genom att avsluta hennes lidande. Det var som om hon visste!

Hur kan det vara möjligt att en hund blir sjuk, och dör på en vecka och en dag efter diagnos? Veterinären sa att det är så det är med akut leukemi, den är så aggressiv och bryter ner så snabbt så att man inte hinner förstå vad som har hänt. Hade det varit kronisk leukemi hade förloppet varit långsammare, och man hade haft en möjlighet att behandla med cellgifter, men inte vid akut leukemi. Jag tröstar mig med att det är bättre för Bonita att förloppet var så snabbt, men det är självklart inte så enkelt för oss som blir kvar med saknaden.

Vi kommer att sakna henne så mycket, hon var mycket älskad i vår flock! En sån fin hund, så underbar att träna lydnad med, så följsam och samtidigt så egen! Hon kunde gå lös med oss överallt, hon ÄLSKADE alla valpar sedan hon själv blivit mamma, hon älskade människor, ja ni vet hur en underbar setter är, sådan var Bonita! Jag är henne evigt tacksam för vår första kull, och hennes underbara barn!

Tack Bonita för dessa år......nu är du i hundhimlen med alla dina vänner. Vila i frid min älskade tös!

Matte Wanja

 


Till Minne av Bonita


Så är det. Bonita har travande tassat vidare och lämnat oss bakom sig. Sörjd av flera och saknad av desto fler. Bonita var min ögonsten, mitt hjärtegull och för alltid pappas lilla flicka. Det var i mitt knä hon satt när vi hämtade hem henne och det var under min handflata hennes hjärta slog sina sista, fridfulla slag. Jag älskade henne, verkligen. Och det faktum att så många andra gjorde likaså, gör mig förbannat stolt. Vi var många i Bonitas beundrarskara, vi var många som älskade henne, därför var jag stolt över henne och därför ger det mig viss tröst i tider som dessa. Hur kan en hund, älskad av så många haft något annat än ett bra liv? Vi gråter, alltså hade hon ett bra liv.
Om Bonita var en människa, hade man kallat henne humanist. Hon älskade människor. Mötte vi hundekipage ute på promenader, så var det ägaren hon satte sig och fjäskade med. Andra hundar var det aldrig så himla noga med. Människor förstod hon sig bättre på och tvärtom. Det gick liksom inte riktig att tycka illa om Bonita. Till och med hundrädda kunde inte låta bli att charmas av hennes säregna hälsningsceremoni där hon med låg profil och svansen låg skuttade runt på en meters avstånd runt runt viftandes på rumpan medan hon gnydde fram sina serenader om sin egen snällhet. Denna procedur kunde utspela sig mot människor hon kände, men även kompletta främlingar, vilket gjorde en tur på bussen eller spårvagnen så mycket mer påfrestande för husse.


Bonitas liv kan sammanfattas i tre olika perioder. Valpperioden, vuxenperioden och mammaperioden.
 Som valp var Bonita ovanligt lugn för att vara setter. Givetvis ägde en del bus rum och självklart gjorde hon sitt bästa för att terrorisera idolen, hjälten och mannen i hennes liv dvs Rico. Men på det stora hela var hon nog den snällaste och lugnaste av alla valpar jag haft tillfälle att ha hand om. Det var stor tur att hon sällan gav oss anledning att skälla på henne, för den var inte lätt. De ögonen stirrandes rakt in i dina samtidigt som hon fick skrämselhicka så fort du höjde rösten. Nej, det var inte lätt att vara arg på Bonita med gott samvete och om jag inte visste bättre skulle jag tro att hon lärde sig att hicka med flit.


 Den vuxna Bonita var the first lady of Hisingen. Hur kan man vara annat med den ranghöge Rico vid sin sida? Hon var även den mest teatraliskt dramatiska löptiken på Hisingen. Den fanns liksom ingen hejd på hur eländigt hennes liv var, var åttonde månad. Men framför allt var hon den absolut sämste simmaren på 4 ben på Hisingen. Hon älskade vatten, men hatade att inte bottna och på något sätt tog hon för givet att alla tänkte likadant som henne själv. De få tillfällen hon gav sig ut på djupt vatten var när någon annan var det tex jag. Då skulle hon ut och ”rädda” mig. Tänk er själva att få en levande jacuzzi av 27 kilo settertik komma ut till dig i sjön. Stressad blick, sjunkande underkropp och två sträckta framben vevandes och plaskande desperat för att ta sig uppåt och framåt. Döva och blinda hade skrattat av den synen. Bonita simmade mer och bättre med åren, men det såg alltid lika roligt ut.


 Bonita var en jättefin mamma. Kanske inte direkt då hon var omtöcknad efter kejsarsnittet, men senare på natten när dom 12 små bebisarna hade anlänt, så var det som om poletten trillade ner. Aha, det är mamma jag är, det är detta jag är bra på. Bonz förändrades av moderskapet. Blev gladare, piggare och mer barnslig. Hon älskade sina barn, att sköta om dom, ge dom mat, leka med dom, fostra dom samt tvätta dom. Alla vi andra, till och med Rico, existerade bara i periferin. Hennes ungar kom i första andra och tredje hand. Tyvärr blev det bara en kull för Bonnie. Man kunde tydligt se att hon saknade det själv. Många är de valpar och småhundar vi mötte ute på promenader sedan dess som hon adopterat på direkten. Valp – PAX! Det är min bebis. Och under skendräktigheterna, var vi alla hennes bebisar som skulle tas om hand om, tvättas och så vidare. När jag föreställer mig hundhimlen, så är varje dag som hennes livs lyckligaste. Nämligen när vi hade valpträff. Då kom ju alla hennes barn tillbaka igen. Horder av små röda illbattingar virvlade runt kring henne som hon hade fullt schå att leka med alla på en och samma gång. Men hon lyckades och som hon älskade det.


 Tack för allt Bonita. Tack för all den kärlek du gav och all den kärlek du krävde tillbaka. Tack för alla valpar, för kenneln och för alla långa, sköna sovmorgnar med dig i sängen tätt bredvid.
 Vila i frid.
 Din husse Petter.